JonnaLP

Hejohå!

Sitter på tåget med Hugoboy, på vägen mot Halmstad och sen mot hemlandet Falkenberg. Vilka förväntningar jag än hade så är de nu borta. Iallafall allt förutom matbiten. Åja, det kommer garanterat bli mat. En fågel viskade något om räkmackor och massa bakverk. Har heller inte gett upp hoppet om tårta!

Den här dagen har vart udda. Den började kl 04:00 när jag vandrade ner för trappen för att se på Finland-Tjeckien. I slutet av tredje perioden får Lejonen in 2 mål och vinner, oh joy! Mina klasskompanjoner var inte lika glada när jag gned Sveriges förlust senare samma morgon i deras ansikten lite försiktigt. Finland alltså vidare, Sverige ute.

Efter matchen, ca 06:20, var jag faktiskt hurtig nog och stack till simhallen och körde 1000 meter morgonbad. Tro det eller ej, men det var fruktansvärt mysigt. Halvmörk simhall, tända ljus och sedan (det bästa) en tom bastu OCH ångbastu till mitt förfogande.

På förmiddagen var det också lite skola, men det räknas typ inte.

Hade nog gärna skrivit lite mer, men jag börjar bli lite illamående. Inget X2000 dethär direkt.

Kan avsluta med att säga att den här dagen har varit sjukt dynamisk. Blandad som få. Tung och lättsam. Vet egentligen inte vad jag ska säga om den. Det är väl egentligen upp till le finale hur dagen kommer att bli. Avslutningen får ta och avgöra. Och som sagt, jag har inga förväntningar.

J.

Idag var en praaa dag! Solen hälsade på hela dagen och beställningen från junkyard trillade in. Nu är jag en zipcrew och 2 t-shirtar rikare minsann! Trillar in gör också löningen, dvs lånet, imorgon.
Antar att allt känns lite lättare och finare när jag vet att jag imorgon kommer att sätta mig på krösatåget på väg hem till Falkenberg över helgen. Det behöver jag. Om det är några som helst komplikationer med tågen så kommer jag antagligen att mörda någon.
Det jag egentligen ville säga med dethär inlägget är väl egentligen att jag är välmående och är mer än redo för denna helgen, och öppnar mina armar för allt den har att erbjuda. Sen ska jag försöka äta så gott som möjligt också.



P.O.

Jag saknar dig mycket, lillasyster min.

Jag vet inte ens när eller var denna bilden är dagen. Fick den av far, så det är antagligen han som står bakom kameran.

Jag har en del minnen från när vi var små, men vi bråkade så mycket att det inte känns som oss. Ibland känns det som om barndomen bara var en dröm. Livet innan Falkenberg känns otroligt avlägset. Eller åtminstone innan sommaren 09 då jag träffade min gamla "bästis" Oskar från lågstadiet. Vi tog en nostalgitripp runt Brunna, och minnena bara sköljde över mig som stora, varma sommarvågor. Vår gamla lägenhet (kikade in i mitt ex-rum genom fönstret), Sopnedkastet där vi lekte "burken" (pantgömme på andra språk), kiosken, skolan, Hagan, dagis, Coop. och LILLSJÖN!

Vi var också på Jakobsbergs galleria för att shoppa badkläder till en spontan badtripp. Där handlade vi alltid julklappar på den gamla tiden. Gallerian kändes ofantligt mycket mindre nu. Men minnena av Glitter, mjukglass och inte minst Godisaffären blev allt större.

Det var en day to remember, nästintill magisk. Jag skulle vilja gå runt där, i våra gamla hoods, någon dag med min syster och bara minnas allt.

Sitter i klassrummet en varm sommardag. Vi har två gästföreläsare från musikbranschen och jag har precis doppat hela huvudet i en fontän för att svalka av mig. Vi får en uppgift av föreläsarna, men jag åker med en av dem på ett möte för att få in en fot i branschen. Han kör en cabbe genom Stockholm, jag är livrädd. Han är en galning och kör nästan över en mamma och barnvagnen hon skjuter framför sig. Plötsligt stannar vi och han berättar att han vill att jag ska träffa någon. Min tonåriga son som jag inte ens visste fanns. Han är lång och mörkhårig. Bruna ögon har han med. Jag står och undrar hur min son inte liknar mig alls, jag är ju blåögd och blond. Detta får jag dock svar på, när jag senare följer mig själv utanför min kropp ser jag att även jag har utländskt påbrå. Vi är tydligen från mellanöstern.
Sonen tar med mig till en stor terass på en byggnad. Där sitter resten av släkten som jag aldrig träffat. Farfar, morfar, farbröder, kusiner. Max 10 personer. Vi sätter oss ner, men familjen vägrar att ta emot mig. De tycker att jag borde ta tag i mitt liv och avfärdar helt mitt karriärval. Ju längre tiden går desto fler förolämpningar slungas mot mig. Jag blir kränkt och ledsen och reser mig för att gå. På väg ut från byggnaden ser jag min son resa sig och slå den gamle mannen (farfar, morfar?) i huvudet med ett hårt avlångt föremål. Han måste ha dött. Min son följer med mig ut, men situationen är nu mycket värre. Familjen tål inte att tonårspojken tagit den gamle mannens liv, och snart är en av kusinerna bakom oss med en kulspruta. Han ögon utstrålar inget annat än rent hat. Han börjar skjuta mot oss, min son blir träffad först. Förtvivlat får jag tag på en träklubba men även jag känner kulorna tränga in genom min hud. Jag försöker kasta klubban på mannen med kulsprutan, men krafterna sviker. Jag ser min son falla ner till golvet, och snart gör jag honom sällskap. Jag vaknade innan jag slog i marken.

Mina drömmar har vart ganska jobbiga på sistone. I natt var inget undantag.

Det är så många människor jag saknar. Så många att jag har svårt att hålla koll på vilka de egentligen är. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vem det är jag saknar för stunden, men jag känner ändå denna saknad inombords. Olyckligtvis vet jag inte vem eller vilka som skulle fylla detta hål av saknad. Kanske är det inte ens en specifik person, kanske har jag inte ens träffat människan än.
Alla mina närmaste, eller de som varit det under åren, är utspridda överallt runt omkring världen. Människor som förr brukade va så nära. Det kanske är min uppgift att just nu skapa nya starka relationer med människor, men de fyller väl inte upp tomrummet de andra lämnat? Och problemet ökar ännu mer när man skiljs från dessa också. Ju fler nära vänner man har, desto fler avsked blir det. Och avsked, det är något jag har haft min del av. Jag hatar dem.
Jag låter sorglig, jag vet, men jag saknar verkligen så många människor i mitt liv, även fast det kryllar av folk runtomkring mig. Det är svårt när inte ens jag själv vet exakt vad jag behöver.. eller vem. "Vad" tar inte bort ensamhet hos en människa, jag är säker på att det är "vem". Jag vill inte vara ensam mer.

People always leave

Skulle sätta mig ner och äntligen börja dra mitt strå till stacken i grupparbetet som ska redovisas på måndag. Självklart är hemsidan jag behöver gjord av skit.

I tisdags blev Jonna bestämt lite äldre, hela 21 laxår är jag fylld. Födelsedagar ska alltid vara så sjukt hypade, de var faktiskt mycket roligare när man var liten. I år var första året jag inte firade med tårta. Men vad gör det, jag hade ju fina vänner som lagade mat. Jag tänker nog faktiskt ta det där lite mer detaljerat, bara den viktiga biten: Stina gjorde rödbetsbiffar, fetaostsås och rotfrukter i ugnen. Senare gjorde Fredrik, nya roomien, banana pancakes med chokladsås. Allt var ljuvligt. Helt enkelt.
När vi inte åt gick vi till Valhall och kollade på bion Metropia (cool) och spelade spel. Presenter fick jag också, hela två stycken!



Förra året hade jag och Gustav brak-kalas. Det var brak.

Varför tänker jag på dig?
Allt oftare. Du förtjänar det inte, ändå kan jag inte släppa det. Kanske är det bara tillfälligt, kanske är jag bara desperat? Nä jag är definitivt inte desperat. Men vad är det? Detaljrika tankar övergår i drömmar som jag är rädd ska fästa sig som en möjlig verklighet i mitt huvud. Du nästlar dig in, som en drog äter du upp mig inifrån och lämnar mig när jag behöver dig som mest. Tro inte att jag snackar om hjärtat, utan det är min hjärna du muckar med. Jag förstår mig inte på dig, vad du vill och hur du tänker. Jag kan läsa dig som en öppen bok, men ibland verkar det som om att andra sidor har stoppats in där gamla slitits ut. Du är konstig. Det är du. Men jag måste nog vara ännu konstigare, när min hjärna blir så uppfylld av tankar, drömmar och diverse information att jag ibland tappar bort mig själv och mina principer.

Kanske är det för få timmar av sömn, kanske är det för helgens förlust av hjärnceller, kanske för att klockan är halv ett på natten, kanske för att det är så mycket som pågår i mitt liv, kanske för att jag lever på ett sätt som jag inte är van vid. Kanske är det därför jag ena sekunden söker stabilitet och desperat söker närhet (kärlek?), och andra sekunden helt vill vara för mig själv och göra min grej.

Hur älskar man någon man hatar? Hur hatar man någon man älskar?

A moment of weakness. Ensam är stark.

Jag önskar att jag kunde komma ihåg mer detaljer från drömmen jag hade inatt. Det var krig, men jag minns inte varför. Och nej, det var inget krig med pansarvagnar och maskinvapen, utan med pilbågar och svärd. Jag minns inte vilka jag slogs för eller hur motståndarna såg ut. Kommer bara ihåg att de var onda.
Jag sitter på huk med ryggen mot ett plank, snett bakom mig står fienden och skjuter pilar. Vi är i underläge och folk i min närhet dör. Snart har motsåndarna lyckats ta sig fram bland oss, och dödar alla i deras närhet. När jag inser att jag inte längre sitter i säkerhet får jag en pil snett genom halsen. Den går in genom vänstra sidan och ut genom högra. På något underligt sätt har pilen missat strupen för jag kan fortfarande andas och prata, men det blir suddigt framför ögonen. I dimman ser jag min syster bli skadad ute på fältet och en man närmar sig, backandes mot mig. Han tar ingen notis om mig, han tror att jag är död. Jag sitter ner och ser männen skada min syster, men orkar inte med att hjälplösheten ska skölja över mig. Jag griper den intet ont anande, backande mannens spjut och hugger honom i ryggen. Därefter lyckas jag döda ytterligare 2 män genom att kasta spjut på dem. Min syster blir fri och förblir vid liv. Sen händer något episkt, vi kommer till en storslagen plats men därifrån minns jag inget förutom känslan av atmosfären, mörkblå färg och ett skimrande.