In these polaroid pictures
Varför är det så svårt att få alla livets pusselbitar att passa?
City and Colour – Love Don't Live Here Anymore - The Myspace Transmissions
Aldrig är allt överens, alltid är det något som förhindrar en själslig fullständighet. När omgivningen väl rör sig parallellt med ens förväntade fortskridning så är det en själv som är roten till sin egna ångest.
När allt börjar röra sig upp och fram så är det jag som sätter käppar i hjulen för mig själv. En oändlig cirkel. Hur ska man kunna hålla skenet uppe och skydda sig själv när mörkret tränger en från alla håll och kanter? För att skydda sig mot ondskan kan man beté sig dåligt själv, jag vet jag har provat. Men att skydda sig själv genom att skada andra lämnar de djupaste av alla sår. Man blir själv en sådan som man redan föraktar.
Är det så livet ser ut? Kommer det verkligen vara en oändlig kamp om att förgäves försöka behålla alla bitarna på plats? Kommer man någonsin få njuta, känna tillfredställelsen av att pusslet är komplett, helt?
Jag är i ett ytterst förvirrat stadium i mitt liv just nu och jag har svårt att finna skärpan. Jag försöker ta kort, se saker klart och tydligt, men det enda som blinkar till på min lins är suddiga och osammanhängande fragment av objekt som jag inte vet vart jag ska placera.
City and Colour – Love Don't Live Here Anymore - The Myspace Transmissions
Aldrig är allt överens, alltid är det något som förhindrar en själslig fullständighet. När omgivningen väl rör sig parallellt med ens förväntade fortskridning så är det en själv som är roten till sin egna ångest.
När allt börjar röra sig upp och fram så är det jag som sätter käppar i hjulen för mig själv. En oändlig cirkel. Hur ska man kunna hålla skenet uppe och skydda sig själv när mörkret tränger en från alla håll och kanter? För att skydda sig mot ondskan kan man beté sig dåligt själv, jag vet jag har provat. Men att skydda sig själv genom att skada andra lämnar de djupaste av alla sår. Man blir själv en sådan som man redan föraktar.
Är det så livet ser ut? Kommer det verkligen vara en oändlig kamp om att förgäves försöka behålla alla bitarna på plats? Kommer man någonsin få njuta, känna tillfredställelsen av att pusslet är komplett, helt?
Jag är i ett ytterst förvirrat stadium i mitt liv just nu och jag har svårt att finna skärpan. Jag försöker ta kort, se saker klart och tydligt, men det enda som blinkar till på min lins är suddiga och osammanhängande fragment av objekt som jag inte vet vart jag ska placera.
Kommentarer
Trackback
