Futurum
Det är faktiskt en del som pågår i mitt liv just nu. Svårt att tro med tanke på att jag varken studerar eller har jobb.
Däremot har jag fullt upp med vänner som har det lika ställt som jag, ett hem som med väldigt jämna mellanrum måste rustas upp och planering för framtiden osvosv.
Såhär ser det ut då va; eftersom att jag inte har någon biljett till underoath i april så ska jag dämpa mina sorger genom att resa iväg då. Planen är att det bär av till Spanien och själv åker jag. Tror jag behöver sätta mig själv i skiten, på egen hand kunna ta mig fram. Jag tror jag skulle utvecklas bäst då som person, språkmässigt och allmänt. Jag skulle få en självförtroende-boost och jag skulle bli mer världsvan. Bevisa för andra, eventuellt lite för mig själv också, att jag klarar av att ta hand om mig. Jag är inte orolig dock, jag vet att jag kan.
Vad jag däremot ska göra i landet sydväst är fortfarande ovisst. Jobba eller skriva in mig på språkinstitut?
Efter en månads ny erfarenhet ska jag återvända till kära Falkenberg för att hurra in min systers student och snart efter midsommar har jag lovat bort mig till Stockholm i circus 3 veckor. Känner mig inte sådär jättemotiverad till Sthlm just nu för stunden, längtar rejält mycket efter sommar i Fbg. Fast livet här och nu är inte så pjåkigt heller. Känns som att vardagen leker. Sorgerna är väldigt få och oroligheterna hemskt små. Livet leker, även om det bara är just för stunden så känns det gördigt.
Inspirerad är jag också, vill skriva en bok, designa kläder, måla en tavla, starta ett band. Det finns så mycket jag vill dela med mig av, influera folk, så jag inte vet vart jag ska börja. Men jag säger som jag har sagt de senaste veckorna när vänner stött på hinder: Det löser sig.
Jag viftar med handen och säger "Det löser sig, Det gör det alltid".
Däremot har jag fullt upp med vänner som har det lika ställt som jag, ett hem som med väldigt jämna mellanrum måste rustas upp och planering för framtiden osvosv.
Såhär ser det ut då va; eftersom att jag inte har någon biljett till underoath i april så ska jag dämpa mina sorger genom att resa iväg då. Planen är att det bär av till Spanien och själv åker jag. Tror jag behöver sätta mig själv i skiten, på egen hand kunna ta mig fram. Jag tror jag skulle utvecklas bäst då som person, språkmässigt och allmänt. Jag skulle få en självförtroende-boost och jag skulle bli mer världsvan. Bevisa för andra, eventuellt lite för mig själv också, att jag klarar av att ta hand om mig. Jag är inte orolig dock, jag vet att jag kan.
Vad jag däremot ska göra i landet sydväst är fortfarande ovisst. Jobba eller skriva in mig på språkinstitut?
Efter en månads ny erfarenhet ska jag återvända till kära Falkenberg för att hurra in min systers student och snart efter midsommar har jag lovat bort mig till Stockholm i circus 3 veckor. Känner mig inte sådär jättemotiverad till Sthlm just nu för stunden, längtar rejält mycket efter sommar i Fbg. Fast livet här och nu är inte så pjåkigt heller. Känns som att vardagen leker. Sorgerna är väldigt få och oroligheterna hemskt små. Livet leker, även om det bara är just för stunden så känns det gördigt.
Inspirerad är jag också, vill skriva en bok, designa kläder, måla en tavla, starta ett band. Det finns så mycket jag vill dela med mig av, influera folk, så jag inte vet vart jag ska börja. Men jag säger som jag har sagt de senaste veckorna när vänner stött på hinder: Det löser sig.
Jag viftar med handen och säger "Det löser sig, Det gör det alltid".
Kommentarer
Trackback
