JonnaLP

Jag har lite svårt för att beskriva hur dagen var, för den var rejält upp och ner humörmässigt.
Jag tänker mycket när jag är här, på olika saker. Roliga och tråkiga, svåra och lätta saker. Jag tänker mycket på framtiden och om förhållanden, jag tänker på min familj och pengar. Jag tänker på mina vänner. På ungefär en och en halv månad har jag träffat 2 av alla vänner jag har. Den ena vet ni redan (eller kan lätt ta reda på om ni scrollar ner ett par decimeter) och den andre är otippat nog Karles som slog till med en skräll och bjöd mig på kaffe på t-centralen i söndags. Det var mycket trevligt, att se och få prata med ett bekant ansikte. Jag vill tacka, för det gjorde min tillvaro lite mindre ensam för en stund.
Annars har jag inte snackat med ens hälften av alla mina vänner. Min telefon ringer inte. Nästan inte. Det känns förjävligt att bli bortvald, liksom rankad, och ratad för annat folk som uppskattas mer av de personer jag bryr mig mest om. Det har ännu inte hänt, but I feel it coming.
Jag trodde det fanns fler folk som brydde sig om mig, som ville ha kontakt med mig, som skulle leda till en fortsatt vänskap. För inte ens ett halvår sen var jag omringad av folk, vart jag än befann mig fanns det folk som gärna tog emot min vänskap och mitt sällskap med öppna armar. Folk som ringde varje helg för de ville umgås. Skickade sms. Vad hände? Är det för att jag flyttade till Stockholm? Tror folk att jag inte saknar dem bara för att jag har åkt iväg? Tror ni inte att jag blir lika glad av ett "Hej, läget?" bara för att jag för tillfället bor en längre bit ifrån er? Saknar varenda (aa nu ska vi kanske inte ta i alltför mycket) människa som fanns i min vardag för något som känns för en evighet sen, men i själva verket bara rör sig om ett par månader. Min telefon ringer inte. Nästan inte. För det finns ett par undantag, ni vet vilka ni är. Och jag uppskattar och bryr mig om er mer än ni kan ana. Truly.

För att ge er njutning så lägger jag upp en bild på Tyler Durden.
Enjoy, I know I will!