JonnaLP

Eller vad det var för dag igår, ska jag väl säga nu när datumet byttes efter spöktimman.
   Jag sjöng för dig i min ensamhet i de tomma korridorerna på mitt jobb. Men jag vill inte ringa dig, jag vill inte höra din röst och påminna mig själv om allt jag älskar hos dig. Inte heller vill jag tänka på varför jag hatar dig, jag orkar inte gå runt och vara arg hela tiden, det är alldeles för destruktivt.
   Jag vet inte ens om just du läser det här, men det är väl detsamma antar jag. Det skulle ändå inte förändra någonting.

Det är så mycket jag är missnöjd med, till och med den nya "designen"  av min blogg. Den är urk, men jag orkar inte hålla på. Hur fan har storbloggare tid att göra alla saker de skriver om och samtidigt hålla uppe en snygg blogg? Svara på det någon, för snälla, jag undrar verkligen.

Innan jag avslutar dagens hoppiga inlägg utan någon som helst disposition så ska jag skriva av allt krafs som är innehållet av min helg.
Fredag: Sov 12 h, kollade på hem till gården, åkte till jobbet, kollade idol, blev glad för Johan Palm åkte ut, kollade prisonbreak, sov.
Lördag: Gick upp på förmiddagen, bakade hemmagjorda pepparkakor med bror och pappas fru, käkade deg tills jag fick ont i magen (som vanligt), tomtade (dvs smög omkring i novembermörkret och kikade in genom grannars fönsterrutor utklädd som en tomte) med lillebror, spelade den försvunna diamanten, kollade thriller, kollade prisonbreak, sov.
Söndag: Följde frivillgt med till kyrkan pga jultemat som utlovades, snackade skit och gjorde business med micke, gick på julmarknad, köpte afrikanskpojke-pin från rädda barnen, kollade gamla foton från pappas barndom, jobbade, kollade en snutt finska idol, 3 avsnitt prisonbreak, skriver dethär.

En liten fördjupning i lördagens tomtning kan vara lite värt att skriva om för det var en upplevelse även för mig och inte bara för min lillebror.
   Vid vårt hus finns en skog och när jag och min bror gick på bilvägen brevid hörde vi en massa krasanden av grenar och kvistar som bröts i den mörka skogen. Efter all inflytande som Twin Peaks har haft på mig så fick jag världens rysningar och lös in i skogen med ficklampan för att se vad det var där inne i mörket. Ljuden var borta och i skogen syntes ingenting. Plötsligt skrek min bror till! Han såg något i skogen, ett ljus och något rött. Det gick snart upp för oss att det var jultomten! Min bror började springa in i skogen men ljuset och tomten försvann. Jag var tvungen att springa efter min bror, man såg inget i skogen utan ficklampan och han kunde ju när som helst snubbla över något. Vi stannade efter ett tag, undrandes över vart tomten hade tagit vägen, då han visade sig själv åter igen, fast längre bort än där han hade stått tidigare. Min bror ropade till tomten att han skulle vänta och satte fart mot ljuset igen. Marken började luta brant uppåt och det kändes som om jag var med i blair witch project när jag andfått kämpade mig uppåt i pappas tunga arbetarstövlar, med det svaga ljuset från ficklampan gungandes framför oss.
   Ju länge in i skogen vi gick desto mörkare blev det. Några gånger till visade sig tomten, men han rörde sig snabbt och snart var han borta. När han inte dök upp igen på ett tag så lyckades jag övertala min bror att  vi skulle återvända hem.
   Det var helt seriöst en ganska läskig upplevelse. Spännande, men läskig.